RADIOTEATERN GER

SÅ KÖNN Ä GÅ, DÅ LOCKE JE PÅ

Nu tänk ja berätt n sak. Ja ha skaffe mä n alldens vanvettit hemli älskar. Jo, he je sant! Han je se hemli att ja vet nästan int om ä ja heller. Ja ska säj som he je, rätt opp å ne. He je Brevbärarn.

Ja ska berätt hur ä gick till.

He va n oläcklit kall n förmidda å ja skull ne te brevlåa å si om he hadd kömme na breva. Ja to på mä yllebyxen, storkappa, lappskon å tumvanta. På skalln satt ja både grönbaskern, tomteluva å stikkemössa. He va se kallt att katta hadd frusse fast på bron. Ja fick int lös a förrn i slute å maj.

Ja, hursomhelst. Jag kute neför backen te brevlåa å slängd opp locke för å si om he va nanting neri där. Men ja såg int nå anne än insia på mössen ja hadd på skalln, för dem hadd kana ne över öga då ja kute.

Ja böjd mä neri låa se langt ja ba kunne, åsså slo locke igen!

Då kömme just Brevbärarn å hjälpt mä loss. Ja vart se gla att ja bjö in n på våfflen å varmkaffe.

Då ja la fram förstlaggen ve våffelhjärtana på, då smalt Brevbärarn som smöre. Jojo!

Sen vare färdit!

Så nu träffes vi te veboa varendaste torsda.

Maken, Sifferkärn, vet int nanting. Han ha fullt opp ve boksluta å siffren. Särsklit arton, åttinie å fem. Dem je svårest.

Men nu ska ja int uppehåll je ve na mer svammel. Ja måss börj skala pären.

Ja säj ba: Gla Post!